katjamsk.blogg.se

Utan att ha tittat på programmet Farlig rapportering - är det värt det? tyckte jag att det är såklart att det är värt det, alltså att försöka rapportera från oroliga områden eller om stora företags skumma affärer. Den åsikten förstärktes när jag tittade på programmet. Både Martin Schibbye och Betlehem Isaak är också positiva till riskerna. Men samtidigt finns det en liten röst som säger att det absolut inte är värt att ta risken. Risken att hamna i fängelse eller till och med dö.

Självklart är journalisternas jobb jätteviktigt för att alla vi andra i världen ska få rättvisa rapporter om det som pågår, vare sig det är i Sverige, USA eller Etiopien. Det är också viktigt för att de som har makt i ett land inte ska kunna göra som de vill utan att invånarna får reda på sanningen. Ibland tycker jag att journalisterna fungerar som en röst för de som inte kan nå ut. Ett exempel är att Martin Schibbye och Johan Persson intervjuade flyktingar från Ogaden, de ville bl.a. ta sig in i området för att kunna ta reda på sanningen om flyktingberättelserna och om det svenska oljebolagets affärer (Schibbye och Persson, 2013). Just därför är deras arbete också viktigt. Jag ser det på ett sätt som att det är värt riskerna om de lyckas få ut sanningen och kanske förbättra läget för dem som bor i området. Men samtidigt inte alls värt det om de skulle dö och ingenting skulle komma fram. Det är dock skillnad på risk och risk. Riskerna som Martin och Johan tog är så mycket större i jämförelse med de som de amerikanska journalisterna berättar om i klippet från Nothing but the truth. Där berättar både Jeff Cohen och Jane Akre om risken att bli sparkad om man rapporterar om fel saker. Jane Akre berättar också om hur Fox news böjer sig för företag som har råd att stämma dem om deras rapportering gör skada på företaget. Jag tycker att det är galet att det ens kan gå till så, och att det definitivt är värt risken att bli sparkad, och att Fox news definitivt borde ta risken att bli stämda så länge informationen som rör allmänheten kommer ut.

Jag tycker att det finns ont om likheter mellan Sveriges, Etiopiens och USA:s journalistik, fast än det kanske finns små små likheter. I Sverige till exempel måste man som journalist oftast ta de största riskerna helt utan något stort bolag i ryggen eftersom att de stora bolagen, som SVT och DN inte skickar sina medarbetare till de oroligaste områdena. De måste frilansa och ordna allt själva. Utan frilansjournalisterna skulle vi nog inte få reda på lika mycket eftersom att länder lyckas skrämma iväg de allra flesta journalister. Mordet på Nils Horner ledde t ex till att nästan alla tog hem sina journalister som skulle rapportera om det kommande valet. I Etiopien hamnar man uppenbart i fängelse, oavsett om man frilansar som Dawit Isaak eller jobbar för en statlig kontrollerad tidning, och skriver kritiska saker om makthavarna. Ett sånt system leder ju till okunskap blev invånarna om landet de lever i och rädsla att bli arresterad om man publicerar fel saker. Jag ser inga fördelar med att undanhålla information för allmänheten, så länge det t ex inte skadar landets säkerhet. I USA verkar det som att man underhåller viktig information av rädsla att bli stämda, det är verkligen inte bra. Speciellt inte när det gäller saker som påverkar människor, som det om att mjölkkorna fick hormonsprutor. Om något liknande hade grävts fram här i Sverige så hade det absolut kommit ut och man hade inte behövt oroa sig för stämningar. Det leder ju till att företag tvingas förbättra sig, annars förlorar de kunder. I USA vet kunderna ingenting vilket gör att företagen kan fortsätta utan påtryckningar. Det skapar ett samhälle där de mindre måste böja sig för de stora, så ska det inte vara.

Att den undersökande journalistiken är viktig är nog de flesta här i Sverige överens om. Ändå är, precis som Schibbye säger i filmen, långt ifrån alla menade att vara journalister. Man måste våga riskera så mycket för att få fram de riktigt viktiga nyheterna och alla vågar inte det. Jag skulle aldrig utsätta mig för livsfara för något sånt. Donald Boström påstår i filmen att journalister tar sig in i länder illegalt och rapporterar om farliga saker för att det är deras uppgift som journalister. Han menar att det är deras uppgift att rapportera om verkligheten trots att det finns de som vill stoppa dem. Jag håller med honom där faktiskt, jag tror att man blir journalist för att man känner att det är något som verkligen är ens grej. Kanske är orsaken att man vill rapportera om orättvisor eller att man vill visa så många som möjligt vad man har grävt fram. I Perssons och Schibbyes bok skriver Martin om hur Johan verkligen behövde en skrivare till den här grejen han hade fått nys om, den som ledde till att de hamnade i Etiopien. Han ger ingen mer förklaring än att det skulle bli värsta grejen och det största de skulle göra. Kanske räcker det för en del. Allas orsaker är personliga. Huvudsaken är att den grävande journalistiken finns, även om det kan bli en del jobbiga följder för journalisterna och framför allt för de som det har rapporterats om. Journalistiken överlag påverkar samhället mest positivt tycker jag, den skapar en öppenhet och nästan tvingar företag och makthavare att vara ärliga om de inte vill hängas ut. En negativ grej som antagligen blev som följd när skånepolisens romregister avslöjades är att många många människor tappade förtroendet för dem som ska garantera säkerhet. Om avslöjandet inte hade kommit så hade alla fortfarande litat på polisen. Det är ju inte bra att polisen har lågt förtroende och det kommer antagligen att ta lång tid att bygga upp igen. Men för mig är det absolut viktigaste att det kom ut att registrerna fanns. Sedan är det upp till polisen att bygga upp förtroendet igen, det är ju deras fel att det raserades. På så sätt kan grävande journalistik få negativa konsekvenser, men på lång sikt så tror jag att det mest medför bra saker.

Som jag skrev tidigare så är jag inte den personen som känner att jag måste få ut någonting för alla att höra. I alla fall har jag inte känt så än. Det kan ju hända att jag i framtiden får nys om något som jag känner att alla absolut borde veta. Jag tror dock att jag i såna fall skulle tipsa t ex en tidning och så får de sköta grävandet och spridningen. Jag är helt säker på att jag skulle bli livrädd bara jag fick så mycket som ett hot, därför skulle jag inte alls gå långt själv. Men såklart är det så jag känner nu, om några år vet man inte, jag kan ju hoppas att jag bli lite modig om jag trillar över något som jag verkligen känner för att dela med mig av.